The acts of forgiveness and love

Sitter framför TVn med datorn och kollar runt lite. Rätt mycket på gång så ska väl skriva av mig lite. Nu har jag precis bytt skola vilket kändes skönt. Men ändå lite jobbigt, för jag kände nästan att jag lämnade mitt gamla liv. Jag tränar aldrig fotboll längre och nu kanske mitt lag ska lägga ner och det, dom flesta har bytt till torslanda eller slutat så jag hänger väl på där känner jag.. Får se vad som händer. Alla kom till ett stadie då allt plötsligt blev så seriöst. Det var antingen satsa gärnet och leva för fotbollen eller sluta helt. Men om man är som mig då, som inte alls vill satsa gärnet på fotbollen, som bara vill spela för att träffa vänner och för att det är kul? Har spelat väldigt länge i zenith och jag känner mig hemma där. Har även gått på trulse väldigt länge, kände mig sjukt hemma där och trivdes med människorna omkring mig. Nu känns det som jag flyttat till en annan världsdel men helt nya människor. Träffar aldrig mina gamla vänner som antingen gick i fotbollen eller gick på gamla skolan. Klart jag träffar några men dom som liksom var en självklarhet att man träffade varje dag i cafét eller så, dom känns det som en evighet sen jag såg. Kanske var lite dumt att byta, och sen vara borta i en vecka. För nu vet jag inte vart jag hör hemma. Jag vet ju innerst inne att jag kommer lära känna nya och komma in mer i klassen, eller själva skolan över huvud taget. Men under tiden känns det lite jobbigt. Sen är det massa annat på gång. Vet inte vart jag har alla vänner osv. Men jag står fast vid dom som stöttar mig i allt och ni ska bara veta. Fyfan va jag älskar er! Jag lagt märke till vänner som verkligen är vänner. En sida jag aldrig sett av er förut och är så jävla tacksam att jag lärt känna er bättre. Och älskling, är nästan säker på att du inte läser detta men du ska veta hur ledsen jag är för din skull. Vet inte hur jag ska säga det till dig därför har jag varit tyst. Du betyder oändligt och det är sånt man inte fattar förrän sånt här händer. Man gör dumma val i livet. Jag gjorde nyss mitt. Men nånstans tänker jag mer på allt i helhet. Jag är 14 år, allt borde vara skrattretande egentligen. Trots hur hårt och svårt det är så om ett år eller två är allt glömt. Jag vet det var dumt, men gjort är gjort och ja ska lösa de på ett eller annat sätt. Alla säger olika, klart jag har tagit initiativet att prata med folk om det. Dom jag har förklarat allt för har en tanke på det hela, och dom andra har helt klart en annan tanke. Men saker är som dom är. Vill inte tänka på det mer, bara smälta det långsamt. Så jobbigt allt är egentligen.

Men som jag sa förut. -Det löser sig, det är allt jag vill lita på.

Saknar dig sötnos!♥

GuuuummAn, älskar dig vi får prata

I veckan!

Vart har du köpt ditt linne? <3